Gamla spöken
Jag säger att jag är nöjd med att vara singel och att jag inte saknar närheten eller samtalen eller nått sånt, jag kan minsan vara självständig. Men ljuger jag för mig själv för att det ska kännas bättre? Klart jag skulle tycka om att ha någon som tyckte om mig som ringde och frågade hur jag mådde, som höll om mig när jag skulle sova. Men vågar jag eller är jag tillbaks i gamla mönster? Men ändå så är det det sista jag vill. Jag vill hitta mig själv jag vill bli säker i mig själv. Men jag är rädd, rädd för att behöva gå igenom en proces igen. Jag vet ärligt inte om jag har kommit över dom 2 senaste helt, dom snurrar runt i mitt huvud och gör mig galen. Hur kan man vilja ha nån som har betet sig som skit mot en?
Kommer man någonsin kunna bryta mönster och hjälper det om man läser en bok för att förstå att det som hände i barndomen har format hur vi reagerar i förhållanden? Jag vet själv att jag har svårt med att släppa in folk jag klarar inte av när någon utav det motsatta könet säger att den tycker om mig. Varför är det så? Är det för att jag är så jävla rädd att den ska försvinna så jag ser till att den försvinner för då vet jag iaf att den har gjort det för det är jag som har sett till att det har blivit så. Jag vet inte det är så många känslor som finns i den här frågan, men jag är rädd, rädd för att den inte kan första mig förstå att allt är en fasad och inerst inne finns en rädd tjej som inte vill något annat än att försvinna från sitt liv just nu för att kunna leva de livet som hon skulle behöva.
Är det fel att inte vilja berätta hemligheter som har gjort en till den man är? vart går gränsen för hur mycket man måste berätta? Man måste ju förklara på ett eller ett annat sätt varför man har så jävla svårt att ta till sig det personen säger och förklara att man är så jävla rädd att det ska gå åt helvete eller varför man bryter ihop och stänger av när någon säger att den tycker om en.
Vart ska man börja när ska man våga och hur ska man kunna släppa?
Ge mig svaren och jag blir glad.......
Kommer man någonsin kunna bryta mönster och hjälper det om man läser en bok för att förstå att det som hände i barndomen har format hur vi reagerar i förhållanden? Jag vet själv att jag har svårt med att släppa in folk jag klarar inte av när någon utav det motsatta könet säger att den tycker om mig. Varför är det så? Är det för att jag är så jävla rädd att den ska försvinna så jag ser till att den försvinner för då vet jag iaf att den har gjort det för det är jag som har sett till att det har blivit så. Jag vet inte det är så många känslor som finns i den här frågan, men jag är rädd, rädd för att den inte kan första mig förstå att allt är en fasad och inerst inne finns en rädd tjej som inte vill något annat än att försvinna från sitt liv just nu för att kunna leva de livet som hon skulle behöva.
Är det fel att inte vilja berätta hemligheter som har gjort en till den man är? vart går gränsen för hur mycket man måste berätta? Man måste ju förklara på ett eller ett annat sätt varför man har så jävla svårt att ta till sig det personen säger och förklara att man är så jävla rädd att det ska gå åt helvete eller varför man bryter ihop och stänger av när någon säger att den tycker om en.
Vart ska man börja när ska man våga och hur ska man kunna släppa?
Ge mig svaren och jag blir glad.......
Kommentarer
Trackback
